Hårklyverier

Bokstavligt talat.  Jag nämnde visst redan i våras att jag inte gillar att gå till frisören. Jag gillar det inte mera nu och nu har det gått ganska så exakt 1 år och 1 vecka sedan jag klippte mig sist.

Det bästa med att klippa sig sällan är att jag får en ny hobby. Närhelst jag blir lite uttråkad eller har lite för mycket tid över besiktigar jag håret och går igenom strå för strå efter kluvna hårtoppar. När jag hittar dem försöker jag slita av dem. Förr tog jag de två ändarna på det kluvna hårstrået och delade på det och gjorde det lite till en tävling hårstråna emellan för att se hur långt jag kunde dra. Efter att ha berättat det här för en frisör som började darra på underläppen och nästan falla ner på sina bara knän så slutade jag. Ibland känner jag mig riktigt nitisk och då går jag loss med en sax, snipp, snipp! Strå för strå och så känner jag mig lite duktig.

Så här kan jag hålla på i ett halvår (uppenbarligen!) och förhala ett frisörbesök.  Sambon har erbjudit sig att betala, boka tid och slutligen har han erbjudit sina egna frisörtjänster (det har hänt förr, jag stod i badkaret och han klippte rakt av med kökssaxen, gick finfint) men inget biter på min hårambivalens. Snåltarmen vrider sig i plågor om jag ska betala över 500 spänn för att klippa av ett par ynka centimeter, oavsett vem som betalar. Ska det va ska det va ordentligt! Men det vågar jag ju inte.

Kan någon bara slå mig i huvudet? (Eller jag menar klippa mig.)