Krismöte

Jag tror att mina fettceller håller något slags krismöte nu. Jag har mina misstankar om vart de har samlats. Bergis på magen. Där orerar de om vad som håller på att ske, håller varandra i handen för att inte skiljas åt. Gråter en skvätt åt de som har gått förlorade och de kvarvarande svär på heder och samvete att försöka hålla ihop livet ut.

Mina ansträngningar känns lite… ja, vad ska jag säga. På drygt 4 veckor trodde jag att det skulle ha hänt något på vågen i alla fall men det är ett sammansvetsat gäng det här fettgänget. De har nog kallat in facket och allt möjligt nu när de står inför ett sådant här stort varsel. Jag har sänkt lönerna, jag har satt dem i hårdare arbete och lika fan är de kvar. Numera är det bara en dag i veckan som fettcellerna vilar – då gör vi vad de gillar allra mest – sitter på arslet framför datorn. Övrig tid är vi ute på promenad, står på en crosstrainer eller ett löpband, lyfter på vikter och balanserar på en boll.

Inte heller har de fått smaska på så mycket gött på sistone, från att ha fått sitt lystmäte tillfredsställt flera gånger i veckan snackar vi nu någon bulle, några flagor chips och en å annan glass på 4 veckor. Ok, jag erkänner, två pizzor har slunkit ner också – jag har ju varit på osedvanligt många kalas under de här veckorna faktiskt. Prinsessfest, möhippa och nu i helgen var det bröllop. Oavsett är den mängden ungefär vad jag hade tryckt i mig en vanlig vecka annars.

Nu kör vi på sista veckan med coachen och sedan är det upp till mig. Just nu känner jag mig peppad som attan och nu tänker jag skriva det här för att få en extra spark i röven – innan jag fyller 30 ska 10 kilo bort! Risken finns att röven kommer dallra ända in i mål av den sparken.