Dubbelmacka?

Vi var och handlade häromdagen och skulle köpa bröd. Sonderade terrängen där i brödhyllorna och hoppade till lite när jag läste Gorumetfitta på en brödpåse. Huh!? Gnuggade mig i ögonen och insåg att det faktiskt stod Gourmetfina vilket ju lät betydlig bättre så limpan hamnade i korgen. Berättade för maken om min lilla felläsning och han avrådde bestämt från att köpa limpstackaren för nu var den liksom förstörd. Han vet hur pipplig jag är med mat. ”Du kommer tänka på det där varenda gång du ska ta en smörgås”. ”Hoho, inte då!” skrockade jag.

Mmh. Han hade rätt.

Småbarnsförälder

Jag har blivit en sådan där jävla småbarnsförälder. Jag bloggar gullepluttinlägg på min dotters blogg medan den här vrider sig i ångestplågor i glömskans svarta hål. Det är väl egentligen här jag ska skriva om hur otroligt tjurig jag blev när jag möttes av en käftsmäll (på riktigt!)* på förskolan idag (fast som en god mor lät jag inte tvååriga dottern ana tjurigheten), eller hur frustrerad jag blir på morgonen när tummen ska vara i tumhålet. Eller inte. Eller jo! I tumhålet. Nej. Inte i tumhållet. JO! HERREMINJE om tummen inte är i tumhållet och ”-SÅ!” behövde inte tummen vara i tumhålet längre.

Jag ska aldrig mer köpa en overall med inbyggda ”vantar”.

Och inte ritar jag heller.

Nu ljög jag. Jag ritade lite lager, truckar och flygplan igår. Helt logiskt.

*Alltså av min tvååriga dotter, inte av någon personal eller så. Bara för att klargöra. Hä.

Årstidsmedley

Sprang Vår Ruset (sic! *älska särskrivning*) förra måndagen. Måndagen den 2 maj anno 2011. Sista veckan i april 2011 bjöd på strålande vårväder, ja – nästan sommarvärme men måndagen den 2 maj 2011 bestämde sig tydligen vädret för att skoja till det lite. ”Hä hä! Här har jag gett er lite försmak av vad som komma skall men så kul ska vi inte ha det” tyckte jag någon skrockade när vi stod som en flock djur (flera flockar faktiskt) under vårträd som knappt gav något skydd med sina lilleputtsblad. Första regnskvätten var ok. Det var vid det riktiga öshaglet jag började tappa modet ordentligt. När det tog i ännu mer försökte jag mig på ett låtsasleende i något slags ynkligt försök att lura, vid det laget den stelfrusna, kroppen att tro att det här var roligt! Wiktigt jävla woligt! Gick inte jättebra, gjorde det inte.

Med löparjackan fastklistrad som en blöt kondom mot kroppen fogade jag mig så in i startfållan och vågade mig på ett riktigt leende för regnet och haglet upphörde och en sisådär 7000 kvinnokroppar som står tätt, tätt intill varandra och försöker värma upp till käcka Friskis-instruktörer, värmer rätt gött kan jag tala om. Kondomen till löparjacka återgick rätt snart till dess rätta form, förutom längst ner vid handlederna, och så kunde vi så ge oss i väg. Som ystra kalvar – hade jag föreställt mig. Som sengångare, om än något ystra, var väl mer likt sanningen.

Hur som haver gick det ju vägen ändå. Att jag (och min ännu snabbare medlöpare) fick en tid under 30 min ser jag inte som något mindre än ett mirakel med tanke på starten.

Först så här en vecka efter loppet har jag slutat frysa om händerna.

Mål

Det är bra att ha mål säger dem. Kort- och långsiktiga. Jag hade ju ett mål i somras när jag började träna: att gå ner 10 kg tills jag fyllde 30 i mars nästa år. Jag skrev det till och med här i bloggen.

Nu är det den 25 november, jag är fortfarande bara 29 och har gått ner 17,1 kg. Siktade lite väl dåligt på det där målet, men så var jag faktiskt aldrig något annat än back under min fotbollskarriär i ungdomen – tänkte jag skriva men barndomen får det väl bli för jag slutade när jag var 12-13. Inte ett enda mål tror jag att jag satte.

Känns ändå rätt gött att jag har dryga 7 kilos marginal till mitt mål nu när julen kommer och allt, tänker jag.

Orkidéer

De sägs vara den lättaste krukväxten. De är vackra och blommar länge och när de slutat blomma klipper man bara av stjälken och fortsätter vattna var tionde dag.

Var tionde dag? Och det ska jag komma ihåg?

Nä. Istället står de där vi har fått lite halvt gömda bakom gardinen för de blir ju så fula utan blommorna? Jag har gett upp med att köpa orkidéer själv men i våras fick vi en jättefräsig sak med spräckliga, spetsiga blad. I höstas hade den slutat blomma OCH tappat samtliga blad så den bestod bara av tre gröna klumpar. När jag äntligen tog mig för att kasta skiten så ser jag att det hade skjutit upp en blomstängel – ett smärre mirakel! Den blommade på så tappert i ett par veckor och sedan fick den krypa tillbaka till gömslet bakom gardinen igen. Nästa gång jag fick ett ryck för att slänga den hade den små, små, små ljusgröna antydningar till blad på väg.

Det här måste ju vara något fuffens? Vad vill den mig? ”Håhå – du är så upptagen med annat du och bara glömmer bort vackra mig hela tiden. Ack ack. Kolla här vad jag kan! Jag kan blomma jättevackert – okej, det är en sketen stängel och jag tänker inte göra den särskilt lång eller med många blommor men titta vad jag kan!” ”Åh nej – kära du! Göm mig inte bakom gardinen igen bara för att jag har slutat blomma. Nu uppbådar jag mina sista krafter här i livet för att peta ut ett 2 mm långt blad och önskar att du ska se det i tid. Iiiiiiiiiiih!” (jag tror det låter så när orkidéer tar i?)

Jag börjar känna mig som Ebeneezer Scrooge.

Hårklyverier

Bokstavligt talat.  Jag nämnde visst redan i våras att jag inte gillar att gå till frisören. Jag gillar det inte mera nu och nu har det gått ganska så exakt 1 år och 1 vecka sedan jag klippte mig sist.

Det bästa med att klippa sig sällan är att jag får en ny hobby. Närhelst jag blir lite uttråkad eller har lite för mycket tid över besiktigar jag håret och går igenom strå för strå efter kluvna hårtoppar. När jag hittar dem försöker jag slita av dem. Förr tog jag de två ändarna på det kluvna hårstrået och delade på det och gjorde det lite till en tävling hårstråna emellan för att se hur långt jag kunde dra. Efter att ha berättat det här för en frisör som började darra på underläppen och nästan falla ner på sina bara knän så slutade jag. Ibland känner jag mig riktigt nitisk och då går jag loss med en sax, snipp, snipp! Strå för strå och så känner jag mig lite duktig.

Så här kan jag hålla på i ett halvår (uppenbarligen!) och förhala ett frisörbesök.  Sambon har erbjudit sig att betala, boka tid och slutligen har han erbjudit sina egna frisörtjänster (det har hänt förr, jag stod i badkaret och han klippte rakt av med kökssaxen, gick finfint) men inget biter på min hårambivalens. Snåltarmen vrider sig i plågor om jag ska betala över 500 spänn för att klippa av ett par ynka centimeter, oavsett vem som betalar. Ska det va ska det va ordentligt! Men det vågar jag ju inte.

Kan någon bara slå mig i huvudet? (Eller jag menar klippa mig.)

 

Bloglovin’

En dag glömde jag tydligen bort att jag följer 50+ bloggar dagligen. En flik hade gått upp i rök när jag öppnade Firefox och jag saknade den tydligen inte förrän efter 2 veckor. Jag kom på mig själv med att fundera lite över hur det hade gått för Onekligen nere i Skåne och hur Killer Colours senaste make up såg ut. När jag loggade in igen hade jag över 500 olästa inlägg att ta igen. Det tog en hel fredagkväll och en ettårings tupplur dagen där på att beta igenom. Insåg där och då att jag behövde göra slut med några bloggar.

Visste ni att jag är periodare? Kan jag ha nämnt något om det? När vi flyttade t.ex. knarkade jag inredningsbloggar. Just nu känns det inte som att den relationen riktigt gagnar mig då den enda inredningen jag sysslar med för tillfället är ett evigt upp- och inplockade av diverse leksaker i allsköns hyllor, byråer och korgar men inte en enda gång har jag färgkoordinerat pekböckerna eller ordnat schyssta stilleben av Brio-clownen och Fisher-Price-telefonen.

Så tretton inredningsbloggar är kanske åtminstone 12 för många? Jag behåller min relation med Chez Larsson. Det är lite härligt självplågeri att gå in och kolla hennes nitiskt organiserade hem och drömma sig bort. Chez Larsson får vara min ”kille i nian”. Han som alla tjejer i sjuan var kära i men aldrig kunde få.

Skämskudde

Så jädra typiskt mig. Köra på i 110 tills jag ledsnar och då inte ens fundera på att bara släppa lite på gasen utan det är tvärnit direkt. Rätt in i en bergvägg typ.

Men nu har jag ju tagit tag i mitt liv irl så då får jag väl ta tag i mitt iurl (in unreal life?) också.

Blev allt lite fuktig i ögonen när jag såg att 10 tappra soldater tittar in här dagligen. Förlåt, förlåt, förlåt! Bot och bättring utlovas!

Jag bara gör’t.

Vissen

Känner mig lite vissen.

Det är inte så att jag är upptagen med en massa viktiga grejer rent fysiskt men lillhjärnan min går tydligen på högvarv och jag får ingenting gjort när det surrar som ett getingbo därinne.

Håller dessutom på med ett projekt som illustratör – jomenvisst! En snubbe ringde mig och behövde 20 teckningar  lite grejer till en kurs han ska hålla i tangentbordsteknik. Faktum är att den här vissna blomman ingår – se där. Sparade jag lite tid och kunde återanvända.

Sån är jag. Tänker på miljön också.

Snubben? Ja. Det var min bror. Tur det, för som jag har klagat på de där idéerna. Voine, voine. Antalet teckningar är numera något decimerat men jag är fortfarande inte klar. Jobbar på’t.

Punka

Det känns som om jag utsatt min sambo för bedrägeri.  Alternativt ett lite långdraget trolleritrick. Under de 4 och ett halvt åren vi har varit tillsammans har jag ändrat storlek på mina BH:ar så många gånger att jag har tappat räkningen.

Jag gick ut hårt med ett par uppstudsiga snyggingar, blott 25 år gammal. Vi blev sambo ganska omgående och både han och jag lade på oss de berömda sambokilona. Jag lade bl.a. mina på hyllan.

Sedan tränade jag lite, käkade lite GI och annat grejs och så minskade de lite igen. Bara för att komma tillbaka något år senare och när jag var gravid – herregud! Vilka jädrans bomber. Inte blev de mindre av bröstmjölken heller, ett tag trodde jag att de var tillbaka i 25-årsåldern, så uppstudsiga som de var.

Och nu. 10 månaders amning och minus 10 kilo senare – pffffffffsss (jag tror man stavar pyspunka så.)

Så här små har de inte varit sedan jag gick i högstadiet. Rent geografiskt har de flyttat lite söderut och tycks vara ena riktiga bohemer för när de inte är packade i kappsäcken far de både öst och väst bäst de vill. Jag står med hakan i backen, jäms med bohemerna alltså, varje gång jag ser mig själv naken i en spegel.

Så.. Hokus pokus, fillijokus sambon! Tada! Jag har trollat fram tubsockor!